Ränderna går aldrig ur

Jag läste redan på lördagen att årets första Fototriss hade temat “Ränderna går aldrig ur“. Under förmiddagens promenad gick jag och grunnade på vad och hur jag skulle visa detta i tre foton.

För mig betyder uttrycket en egenskap, ett beteende som man fått med sig i och från barndomen. Något som följt släktled efter släktled. Och hur skulle jag illustrera det. Jo så här rakt på vill jag illustrera de ränder jag fått från mamma, mormor och farmor:

Hemvävda mattor där man tog tillvara gamla kläder och textilier. Denna matta har mamma vävt, men jag fick aldrig lära mig just det. Men sitta och sprätta och klippa mattväfte har jag minsann gjort till leda. Rent generellt gällde att inget som kunde återanvändas till något annat fick kastas bort.  Många av de ränderna har jag kvar och jag önskar jag hade fler.

Strumpstickningen, lämplig i storlek att ta till när man får en stund över. Eller som mina fastrar gjorde – de stickade strumpor medan de gick i vallskogen med korna. En av fastrarna lärde mig sticka när jag var 4 år. Jag tar ofta fram stickningen när jag vill ha en paus och vill sitta och filosofera en stund.

Blommor, inne och ute. Kärleken till blommor och naturen är stor – så här på vintern har jag alltid en bukett tulpaner hemma. Jag värdesätter verkligen min lilla radhustäppa, även om jag inte odlar så mycket.

Jag hoppas verkligen jag får möjlighet att njuta av mina trygga ränder resten av livet.

Det blev min tolkning av Ränderna går aldrig ur.